Arvet efter #metoo

Jakob Wallgren, 2017-12-29

Metoo-rörelsen har fått enormt genomslag i Sverige. Som en snöboll i nedförsbacke har den dragit med sig lager på lager av mänskliga uttryck. Det har varit manifestationer på scen och vittnesmål om sexuella trakasserier, systematiskt redovisade bransch för bransch. Det har varit kvällstidningstjafs om namnpubliceringar och nu på sluttampen, när snöbollen vuxit till enorma proportioner och sveper med sig allt i sin väg, så är det en brokig skara av politiska utspel. Många lager har det blivit, men längst där inne i Metoo-bollen finns en hård kärna av is. Den kärnan är hämnd.

Ord står mot ord

Cecilia Wallin pekade ut Fredrik Virtanen. Hon anklagade honom för att ha drogat och våldtagit henne en gång för 10 år sedan. Hon gjorde en polisanmälan några år efter händelsen men förundersökningen lades ned eftersom brott inte kunde konstateras. Hon säger att det hände, han nekar. Ord står mot ord.

CissiWallinInsta Cecilia Wallin på Instagram
Foto: uppenbarligen Cecilia Wallin

Ingen förnekar att sex ägde rum, men var det frivilligt eller inte? Det finns ingen teknisk bevisning som stödjer varken den ena eller andra partens påståenden. Anklagelserna sugs in i det juridiska svarta hål som västerländsk rättsskipning aldrig kan ta sig ur: Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Med noll bevisning och noll vittnen kan brottet inte styrkas så länge den anklagade nekar.

Det där var som sagt många år sedan och polisen lade ner ärendet, räckte det inte så? Nej, det gjorde det inte. Jag vet inte mer om Cecilia Wallin än vad jag kan läsa mig till, men det är tydligt att det som hände var en kränkning hon inte kunnat lägga bakom sig.

Som så många före henne blev Cecilia Wallin stående med skammen när den utpekade förövaren gick fri från skuld. Hon berättar i sitt inlägg på Instagram att hon inte hade ork och mod att driva saken längre efter att polisutredningen lades ner. Kanske anade hon att hon inte skulle få fler jobb i mediebranschen om hon uppfattades som “jobbig”? Men tiderna förändras, både för Cecilia Wallin och för Sveriges massmedier.

Sociala medier har smulat sönder den hierarki som placerat etablerade massmedier mellan nyhet och konsument. Inga tidningar eller tv-stationer står mellan dig och publiken längre. Faktum är att ingen står emellan dig och någon annan längre. Vill du föra fram en anklagelse så gör det. Om någon lyssnar är en annan sak.

När det gäller Cecilia Wallin så har hon numera en stark position både i traditionella medier och på sociala plattformar. När Metoo nådde Sverige kunde hon till slut göra sin sak gällande. Snöbollen var i rullning.

Cecilia Wallin var inte den enda som anklagade. Det fanns fler, och det fanns fler som blev anklagade. Att publicistiskt rulla kända män i tjära och fjädrar var nödvändigt för att Metoo skulle få sitt enorma genomslag i massmedia. Massuppropen från olika branscher är imponerande i storlek men de har inte den lyskraft som krävs för att behålla intresset någon längre tid. En offentlig vendetta däremot…

Skandaler säljer, inte arbetsmiljöproblem.

När Metoo får fäste och växer väljer etablerade media den personliga anklagelseakten som tema för hur rörelsen ska skildras. Här någonstans blir det svårt att avgöra vad som är orsak och verkan. Vittnesmålen som DN samlar för artikeln om Jean-Claude Arnault, a.k.a. kulturprofilen, vem tog initiativ till dem, DN-medarbetare eller offren själva? Anklagelserna som riktats mot talman Urban Ahlin gäller händelser som är nästan 10 år gamla och kända sedan tidigare. Varför kommer de till ytan igen? Massupprop och hashtaggar i all ära, men till och med den mest färska journalistpraktikant fattar att det inte blir en nyhet med mindre än att kända personer pekas ut. Skandaler säljer, inte arbetsmiljöproblem.

#metoo är inte revolutionen

Metoo-kampanjen verkar framgångsrik i att vädra ut en unken kvinnosyn i en del branscher, i synnerhet på vissa företag, och i allra högsta grad på Aftonbladet, men uttalanden om att Metoo är en revolution förefaller överdrivna.

Konsekvenserna för de mediemän som blivit måltavlor är påtagliga, men därutöver är det tveksamt om den vrede som har kanaliserats i alla upprop går att omsätta i konkret politik. Det är inte en rörelse som föds ur behovet av politisk förändring. Den föds ur frustrationen över politikens och rättsväsendets otillräcklighet. Där politikens förmåga att leverera rättvisa tar slut, där tar Metoo vid.

Man kan i princip tänka sig att Metoo skulle kunna bryta ner politiska tabun, men jag ser inte att det finns några sådana i svensk jämställdhetspolitik idag. Möjligtvis kommer riksdagspartierna prioritera upp jämställdhetsfrågor, men sakfrågorna kommer vara de samma. Regeringen fick bråttom att lansera ett förslag för samtyckeslagstiftning och det kommer sannolikt bli mer pengar till kvinnojourer. Någon kommer säkert hitta ett finurligt sätt att göra Metoo av frågan om kvotering i bolagsstyrelser också, men så många fler politiska konsekvenser lär det inte bli.

Revolutionen är inte att makten för ögonblicket hamnat hos Metoo-rörelsen, utan sättet på vilket det sker. Den starkes rätt råder på sociala medier och det är ett faktum som våra statsmakter instinktivt accepterar och anpassar sig efter.

Massmedieforskaren Marshall McLuhan uttryckte det så här:

The effects of technology do not occur at the level of opinions or concepts, but alter sense ratios or patterns of perception steadily and without any resistance.[1]

Metoo säljer#metoo säljer
Att det finns en underström av lynchjustis i Metoo är oväsentligt. Massmedia och det politiska kastet följer rörelseriktningen utan att tveka, för det är inte budskapet som får dem att agera, det är passionen som lockar. När Socialdemokraterna drar igång sin värvningskampanj med Metoo-budskap är det inte med ny politik, det är med deras vanliga förslag om samtyckeslag.

Alla accepterar de nya spelreglerna, vilket kan förklara varför det varit så lite tal om förtalsmål i kölvattnet efter alla offentliga utpekanden. De anklagade inser att det är lönlöst. Kanske kan de få rätt i domstol, kanske inte, men vad hjälper det? Det är inte där rättvisan skipas.

Metoo är inte den revolution den utmålas som, men det är en hård gir i ny riktning för den tekniska utveckling som stöper om det svenska medielandskapet i grunden. Metoo-kampanjens bestående bidrag till det svenska samhället är att mejsla fram ett riktmärke för rättsskipning utanför statens kontroll. Det är så här det går till att utkräva hämnd på sociala medier.

Där har ni er revolution, och som vanligt när det gäller revolutioner kommer allt förändras och ingenting.

[1] McLuhan; Understanding Media: The Extensions of Man; Routledge 2001, s. 19. Urspungligen utgiven 1964.

Bakgrundsbild: Peter Forster