DN:s Trumpbrasa värmer bra

Åsiktsgemenskap som överlevnadsstrategi när nyhetskonsumtionen digitaliseras

Jakob Wallgren, 2017-09-28

När jag var en ung man, på 90-talet, älskade jag Dagens Nyheter. Jag kunde sitta timmar i sträck på något fik med generös påtårpolicy och läsa – som jag minns det – varenda artikel (förutom sporten). Jag hade inga pengar men jag hade tid, och jag älskade DN. Idag är jag delvis en annan person.

DN är också något annat idag än den publikation den var då.

De som hade skaffat internet på den tiden som jag var en av DN:s mest hängivna läsare satt med knastriga 56k-modem. Det närmaste man kom sociala medier var en personlig hemsida. Hade man en sån, då nådde man nästan hackerstatus. DN:s territorium var fortfarande rätt tydligt utstakat. De skulle hålla Svenskan stången och hantera eventuella uppstickare, som Stenbecks nya påhitt, en gratistidning(!). Det var säkert bråda dagar på sitt sätt, men inte väsensskilt från hur tidningsbranschen såg ut 20 år tidigare, eller för den delen 40 år tidigare.

Nu, å andra sidan… Behöver jag ens föra det här resonemangsledet i mål? Smartphones, mobilt bredband och Facebook. Paradigmskiftet för dagspressen är ett faktum.

Det är sådana saker jag försöker hålla i minnet när jag emellanåt skummar igenom DN:s artikelflöde. Tidningen har utvecklat ett abnormt stort intresse för USA:s president Donald Trump. Hans göranden och låtanden har under perioder dominerat tidningens förstasida, ibland på bekostnad av händelser som för en normalbegåvad nyhetskonsument som jag själv framstår som betydligt mer angelägna att bevaka. Terrordåd och gängvåld i all ära; vad som verkligen spelar roll är vem som nyss fick kicken från den amerikanska presidentens stab.

@StegetEfter på Twitter @StegetEfter på Twitter.

Obalanserad nyhetsvärdering? Möjligtvis, men vad jag tror har hänt är att redaktörerna i Marieberg har insett att nyhetsrapportering i dagens digitala landskap är helt underordnat åsiktsproduktion. Inte bara för att åsikter är billigare än nyheter, utan för att det är det primära värde som tidningen numera kan erbjuda sina läsare. En åsikt producerad är en åsikt delad. Nutidens DN-läsare vill få sin världsbild bekräftad, inte ifrågasatt, både på ledarsidan och i nyhetsrapporteringen.

Tidningen har gått från att vara en förmedlare av nyheter till en förmedlare av gemenskap. DN:s affärsidé numera verkar vara att förmedla en möjlighet till delaktighet i en gemensam ståndpunkt, att förmedla känslan av att dela en åsikt med någon annan. I grund och botten: känslan att dela en känsla. Jag tror att det är en produkt som är mycket uppskattad av prenumeranterna.

Dryg, pratglad och mäktig. Antagligen den mäktigaste mannen i världen. Förmodligen den drygaste också.

För Dagens Nyheter är det inte ett orimligt vägval. Ett sätt att inte kvävas bland filterbubblorna på internet när den konventionella tidningsrörelsen vittrar sönder kan vara att helt enkelt att blåsa upp sin egen filterbubbla så mycket det bara går. Det är helt följdriktigt att låta den bubblan svälla upp runt Donald Trump. Han är ett nästintill perfekt medium för den värdegemenskap DN vill skapa: Dryg, pratglad och mäktig. Antagligen den mäktigaste mannen i världen. Förmodligen den drygaste också.

Det är enkelt att tycka illa om Trump. Att utbrista i ett usch! vid frukostbordet eller mysrysa tillsammans med kollegorna på fikarasten över hans senaste påhitt kräver ingen eftertanke. Man behöver inte bry sig om vad någon annan ska tro. Ingen risk för sociala felsteg bland kolleger och bekantskaper. De flesta håller med, och den som inte gör det kommer inte våga säga emot.

Det är människan Trump som kan fylla rollen som känslomedium, inte politikern. Presidentens senaste Twitterskandal, Vita Huset–ränker och Ivanka Trumps val av skor är mer relevanta ämnen för DN:s redaktionella riktning än, låt säga, vad Rex Tillerson faktiskt uträttar som Secretary of State. Dåligt exempel. Tillerson är förstås superintressant på grund av Putin-kopplingen, men Secretary of vadå egentligen? Sysslar han med politik? Tja, kanske, men det är inget du kommer läsa om i DN.

Problemet med att rapportera om sakpolitik är att det kräver nyanser. Man beskriver detaljer, man redogör för positioner, man målar gråskalor. Men känslan vill inte ha den suddiga gråskalan, känslan vill ha svartvitt fokus. Det är vad DN kan erbjuda, i form av en tossig toker med brun utan sol-bränna och konstig frisyr (säkert tupé!).

Jag och andra profana stackare som inte går igång på Donalds galenskaper har naturligtvis inget att hämta här längre. Men för dem som i det amerikanska valet såg en moralisk kamp mellan gott och ont och som upplevde Trumps seger som ett nederlag, för dem har DN tänt en mycket inbjudande lägereld. En plats där de trogna läsarna kan dela den bitterljuva känslomixen av förlust, skadeglädje och förakt.

Trump bjuder ju så gärna på nya snaskigheter och klavertramp för att hålla bekräftelseflödet till läsarna igång. Skulle skandalerna tryta kan man alltid ge sig efter hans väljare. Att utmåla dem som NRA-fanatiker och vit maktaktivister är osakligt men det håller elden vid liv.

På sistone har DN lugnat ner sig. När man skriver om Trump är det fortfarande personen, inte politikern, som är i centrum, men han dominerar inte rubrikerna på samma sätt som i somras. Jag såg att PewDiePie fick hoppa in som surrogat för att han hade sagt N-ordet. Han brinner nog helt ok han med, men jag gissar att DN snart är tillbaka på tyngre virke.

Ska det här bålet brinna starkt nog för att locka läsare räcker det inte med Youtubekändisar. DN behöver någon som aldrig kommer locka fram medlidande hos läsarna, någon som envist och arrogant driver en linje i total konflikt med deras värderingar – och när det gäller envishet och arrogans finns det ingen bättre pinne att peta in i brasan än Donald Trump.


Bakgrundsbild: dn.se