Vår tids schamaner bygger järnväg

Om höghastighetståg och magiskt tänkande i infrastrukturpolitiken

Jakob Wallgren, 2017-09-10

För ett tag sedan skrev jag ett debattinlägg på MED-bloggen om den regionalpolitiska orättvisan som väntar när regeringen driver igenom bygget av en höghastighetsjärnväg mellan Sveriges tre största städer.

Det finns mycket mer att säga om höghastighetsjärnvägen än vad jag hade utrymme för på partibloggen, vilket gav mig en ursäkt att dra igång en alldeles egen blogg. Jag vågar lova att det som kommer publiceras på jakobwallgren.se till största delen kommer handla om annat än infrastruktur, men jag tänker i alla fall börja där. Så, härmed förklarar jag denna blogg invigd, med en artikel om höghastighetståg!

Först: En kort rekapitulering av regeringens satsning på höghastighetståg:

Situationen är alltså att projektet tuffar på. De rationella argumenten är emot – riksdagsmajoriteten är för.

Det händer något underligt med den politiska retoriken när sakargumenten faller ifrån. Helt plötsligt duger vad som helst som argument, och lite hur som helst, bara det drar känslorna åt rätt håll.

Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl tar något slags informellt svenskt rekord i att blanda bort korten på ett Almedalenseminarium i somras när han, pekande på en karta över järnvägen i Polen, manar till snabb utbyggnad av höghastighetsjärnvägen.

Se här, i det rika västra Polen, ett finmaskigt nät av räls grundlagt på den tiden regionen låg under tysk förvaltning; och se där, den fattiga östra delens glesa järnvägar. Några futtiga spår byggt under den kommunistiska regimen. Välj väst, bygg nu. För du vill väl inte ha en kommunistisk öststatsjärnväg?

Fast, vänta ett slag… Planen är ju att bygga en stambana som går mellan centralorter och få stopp däremellan – alltså något som är slående likt hans exempel på vad man inte bör göra. Hans goda exempel är alltså inte vad han förespråkar. Vad han gillar är inte vad han vill och vad han vill är inte vad han gillar. Konstigt.

På det där seminariet medverkade även kommunstyrelsens ordförande i Lund, Anders Almgren (s). Han tycker att det är viktigt att mer godstrafik går på räls för att minska utsläppen, därför ska man bygga höghastighetsjärnväg. Också konstigt. Jättekonstigt faktiskt. Det kommer inte gå någon godstrafik på höghastighetsjärnvägen, och så värst mycket spårkapacitet kommer inte frigöras heller för att öka godstrafiken på den gamla rälsen när den nya byggs.

Ordförande Almgren avslutar sitt anförande med orden: Vi lever i en tid […] där tron på att framtiden blir bättre än vad vi har nu, har börjat urholkas. Det är otroligt viktigt, även inom ramen för en statsbudget, att investera i framtidsprojekt som väcker hopp om en bättre framtid.

Tro och hopp. Höghastighetsjärnväg är tydligen inget man resonerar kring, det är något man känner för. Att de ekonomiska kalkylerna talar emot projektet verkar inte bita på den politiska viljan.

Med undantag för den mest asketiska falangen inom Miljöpartiet är det ingen som är redo att göra avkall på sin levnadsstandard. Vi kräver tillväxt, och med de nya snabba tågen kan vi besvärja en krass verklighet, vars begränsningar blir allt mer påträngande.

Kritiker kallar höghastighetsjärnvägen för ett prestigeprojekt. Det skulle man kunna säga, men då underskattar man styrkan i begäret. De politiska förväntningarna är enorma. Det finns nästan ingen bortre gräns för vilka problem höghastighetsjärnvägen ska kunna lösa:

  • Det ska gå fort att ta sig mellan Sveriges största städer = Bygg höghastighetsjärnväg.
  • Bättre spårkapacitet = Bygg höghastighetsjärnväg.
  • Fler bostäder = Bygg höghastighetsjärnväg.
  • Fler jobb = Höghastighetsjärnväg.
  • Bättre miljö = …Höghastighetsjärnväg!

En av dessa slutsatser är helt riktig. Höghastighetståg går fort. Du tar dig snabbt mellan punkt A och punkt B. Övriga slutledningar är mer tveksamma. För att ta den andra punkten på listan som exempel; den svenska järnvägen behöver mer spårkapacitet om en större andel godstrafik ska gå på räls, men att bygga höghastighetsjärnväg för att uppnå detta, det är ungefär som att bekämpa råttor med napalm. Du löser problemet, men till vilken kostnad?

Precis som den socialdemokratiske kommunordföranden ovan så landar till slut de flesta förespråkare av höghastighetsalternativet i hållbarhetsargument. Det finns ingen som med samma bravur visar hur irrelevant detta argument är som Miljöpartiets Karin Svensson Smith i Dagens Samhälle härom veckan: För att vi ska kunna nå målet att minska utsläppen från inrikes transporter med minst 70 procent till 2030 måste vi tänka långsiktigt och investera hållbart för framtiden.

Säg mig, Svensson Smith, hur ska höghastighetsjärnvägen kunna hjälpa till att nå det målet? Den kommer inte vara färdigbyggd förrän tidigast 2035-40.

De snabba tågens symbolvärde är så starkt att det till slut blir den enda referenspunkten för beslutsprocessen, samhällsekonomiska nyttokalkyler förlorar sin relevans. Varför? kan man fråga sig. Jag vågar mig på en socialantropologisk tolkning: Höghastighetsjärnvägen är en fetisch. Det är en politisk trollformel för evig tillväxt i en tid där samhällets förmåga till fortsatt tillväxt är ifrågasatt.

Resursutnyttjandet måste ner till en nivå som är långsiktigt hållbar, men med undantag för den mest asketiska falangen inom Miljöpartiet är det ingen som är redo att göra avkall på sin levnadsstandard. Vi kräver tillväxt, och med de nya snabba tågen kan vi besvärja en krass verklighet, vars begränsningar blir allt mer påträngande. Vi kan ha kvar kakan och äta den. Vi kan ha klimatsmart tillväxt.

Höghastighetsjärnväg är inte en länk i en rationell kedja av orsak och verkan för att nå alla de mål politikerna knyter till den (binda samman storstäder, fler bostäder, större arbetsmarknadsregioner osv). Den kan omöjligt klara den kompromissen, och framför allt inte till en rimlig kostnad. Men det spelar ingen roll, kausaliteten är upplöst. Eller, rättare sagt, man har skapat en magisk kausalitet utifrån de här ingredienserna:

  1. Höghastighetståget går fort.
  2. Höghastighetståget är rent.
  3. Höghastighetståget är dyrt.

Högteknologiskt, miljövänligt och värdefullt. Det är i skärningspunkten mellan dessa tre attribut som magin händer. Höghastighetsjärnvägen är ett objekt som i kraft av sig själv ska frambringa de efterfrågade gåvorna, och det är helt i sin ordning att den är dyr. Den måste vara svindyr för att magin ska verka. Man lägger några hundra miljarder och – simsalabim! – så tar vi språnget in i en tidsålder av hållbar tillväxt.

Det förklarar också varför mer verklighetsförankrade alternativ har försvunnit från horisonten. Att bygga ut spårkapacitet vid flaskhalsar, rusta upp spår och förbättra regionala förbindelser; allt sånt där vardagsgnet. Det skapar hållbara lösningar, men det representerar ingenting.

Låter det flummigt? Det är, som sagt, bara en tolkning och givetvis inget som biter på vår tids framstegsoptimistiska politiker.


Bakgrundsbild: Jerry Kiesewetter