En nyhetsnarkomans bekännelser

Skymningstid för dagspressen, del 2

Jakob Wallgren, 2018-03-21

I den här delen om dagspressens annalkande kris vill jag rikta blicken mot konsumenten, det vill säga du, jag och alla andra som läser tidningar — på papper, skärm, eller hur man nu väljer att tillgodogöra sig sin dagliga dos av dagspress.

Min ursprungliga ambition var att studera tidningsläsare med en socialantropologisk metod. Det vill säga, att hänga med folk som läser nyheter och ställa en massa närgångna frågor om varför de gör som de gör. Jag tror det tillvägagångssättet skulle passa mig bra, men det var inte så lätt att realisera. Jag har gjort tappra försök att ragga folk till respondentgruppen, men det har varit motigt[1]. Jag har i alla fall fått tag i en respondent, ingen mindre än petit moi. Jakob Wallgren, en politiskt engagerad 48-årig man boende i hyresrätt i en kranskommun till Stockholm, förvärvsarbetande med heltidsanställning i IT-sektorn.

Så, låt oss ta en titt på mina medievanor. Hur ser de ut idag, jämfört med förr?

För 20 år sedan, år 1998, såg min nyhetskonsumtion ut så här (som jag minns det):

  • Prenumeration på Dagens Nyheter, åtminstone 30 minuters läsning varje morgon.
  • Aktuellt och/eller TV4:as nyheter 3-4 gånger i veckan.

Idag är mitt beteende ett annat. Numera läser jag tidningar i mobiltelefonen. Det brukar bli någon artikel till frukost, sedan 20-30 minuters nyhetsläsande på väg till jobbet och motsvarande på väg hem igen. Jag läser inga papperstidningar och ser inte på TV men däremot läser jag dagligen material publicerat på ett urval av dessa sajter:

  • aftonbladet.se
  • areomagazine.com
  • dn.se
  • etc.se
  • expressen.se
  • feministisktperspektiv.se
  • folkbladet.se
  • gp.se
  • kvartal.se
  • nytimes.com
  • politism.se
  • quillette.com
  • sr.se
  • sr.se
  • svd.se
  • svt.se/opinion
  • theguardian.com
  • M.fl. andra källor till debatt och analys som folk länkar till på Facebook och Twitter.
  • Därutöver ett antal opinionsbildare som främst publicerar sig på Facebook (Jens Ganman, Tino Sanandaji)

Om jag tar ett mentalt steg tillbaka och funderar lite över mitt eget beteende som nyhetskonsument finns det några slutsatser man kan dra:

Rena nyhetsfakta utgör en mycket liten andel av min totala konsumtion. En genomsnittlig morgon kommer jag skumma igenom rubrikerna på några större svenska tidningssajter för att fatta vad som faktiskt hänt (givet redaktionernas nyhetsvärdering). Jag kommer sannolikt inte läsa någon av dessa artiklar.

Om jag verkligen behöver veta vad som hänt/händer slår jag på TV eller radio. Senast det hände var vid terrorattacken på Drottninggatan. Nästa gång det sker kommer troligtvis vara vid nästa terrorattack i Sverige.

Vad jag däremot läser ingående är opinionsmaterialet. Vilka texter det blir beror på slumpen, skulle jag vara frestad att påstå, men slumpens tärningar är riggade. Facebook och Twitter styr min konsumtion i hög grad. Texter som delas på sociala medier i mina kretsar uppfattar jag som mest relevanta, och jag kan vara ganska säker på att de inte är spärrade av någon betalvägg.

Pratet om internetbubblor verkar överdrivet. Trots att min vänkrets på sociala medier är ideologiskt homogen kommer jag i kontakt med ett mycket mer varierande spektrum av åsikter nu än på 90-talet. Det händer i princip aldrig att jag håller med om hur Sverige och världen skildras av ETC:as skribenter, men jag läser vad de skriver.

Public Service har förlorat sin trovärdighet som nyhetsförmedlare. Jag läser opinionsmaterialet på svt.se men aldrig nyheterna. Det är lättare att ta till sig åsikter som redovisas tydligt än när man försöker smyga in det under täckmantel av objektiv nyhetsförmedling, vilket ofta är fallet i SVT:s rapportering numera.

Jag, en nyhetsknarkare

Jag är inte särskilt representativ för en genomsnittlig nyhetskonsument. Jag läser mycket mer än genomsnittsläsaren, periodvis ligger konsumtionen på problematiska nivåer. Men det är okej, jag kan sluta när jag vill. Just därför att jag är en högvolymskonsument är jag ett bra exemplar att studera. Det finns en viktig aspekt i den moderna nyhetskonsumentens beteende som jag tror förekommer generellt hos nyhetskonsumenter, men som blir särskilt tydlig i mitt beteende: Jag är promiskuös.

Jag skulle vilja betala för en artikel i taget, kan man få det? Svar, nej, det kan man inte.

Jag tar min dagliga fix av nyheter och debatt där jag kan få den. Dagens Nyheter kör REA-kampanjer för sina digitala prenumerationer som ligger på Galne Gunnarnivå, typ 49 kr månaden i sju månader. Det är jättebra erbjudanden men jag är inte intresserad. Börjar jag betala för DN, ska jag då sluta läsa GP, SvD och de andra? Eller borde jag skaffa digitala prenumerationer för dem med? Och Plusabonnemang på Aftonbladet?

Jag vill inte binda upp mig vid en nyhetskälla — jag vill vara fri att läsa alla. Jag skulle vilja betala för en artikel i taget, kan man få det? Svar, nej, det kan man inte. Svenska tidningskoncerner bygger sina digitala strategier på månadsabonnemang och mig veterligen finns det inte en enda tidningssajt som idag erbjuder sina läsare Pay per view-lösningar.

Tidningsmakarna vill förstås att jag rättar in mig i ledet och bestämmer mig en gång för alla, som en anständig människa. Ja, jag skulle så gärna… men nere på hörnet står Facebook och Twitter och pushar sitt fultjack (men jag KAN sluta när jag vill!).

Man kan invända här att min nyhetskonsumtion trots allt är konstant. Även om jag inte läser en specifik tidning som på papperstiden så är mängden den samma eller t.o.m. större. Om många gör som jag så kommer det jämna ut sig. Delvis sant, men mitt beteende visar att det inte finns ett tydligt incitament att betala för tidningarnas låsta premiuminnehåll. Låt säga att jag vill läsa en Ivar Arpi-krönika i SvD men den visar sig vara låst för prenumeranter. Ska jag teckna mig för en prenumeration och läsa artikeln? Nja, Alice Teodorescu har kanske skrivit något intressant i GP idag, jag kan lika gärna läsa den - olåsta - artikeln. Jag kan utan problem tillfredsställa mitt begär utan att någonsin betala. Även om ingen enskild tidningssajt publicerar mycket material som intresserar mig så är det sammantagna utbudet enormt - och då har vi inte ens börjat prata om debattörerna som publicerar sig direkt på Facebook.

Det här promiskuösa konsumtionsbeteendet kommer bli ett allt större problem för dagspressen. Det finns ingen enkel väg för publicisterna att krångla sig ur dilemmat med illojala läsare. Ökar de tillgången av olåst redaktionellt material för att locka läsare blir konsumentbeteendet än mer fragmenterat. Om de istället minskar tillgängligheten kommer tidningarna tappa mark till andra media i takt med att de blir ointressantare på sociala media.

Knepigt läge! men kanske inte helt hopplöst. Om jag återvänder till exemplet mig själv, så finns det både en ljus och en mörk sida av saken. Den ljusa: Jag är mer intresserad än någonsin av välskriven journalistik. Den mörka: Jag betalar aldrig för den.

Not 1
JAG: Hej! Har du lust att vara med i en undersökning om medievanor?
DEN TILLTÄNKTA RESPONDENTEN: Varför?
JAG: Därför att den svenska dagspressen står inför en allvarlig kris och det är viktigt att kartlägga konsumentbeteende på internet för att förstå hur man i framtiden kan säkerställa allmänhetens tillgång till fria och oberoende massme…
DEN TILLTÄNKTA RESPONDENTEN: Pappa sluta. Jag läser inte tidningar.
JAG: Snälla, du får 100 spänn.
DEN TILLTÄNKTA RESPONDENTEN: Det får jag ändå.